mina barnbarn lever inte ännu, men sparkel. Det är magiskt

Ett tvåtusentolv har passerat. Ett långt år. Ett snabbt år. Ett precis lika långt år som året innan och efter kommer till att vara. Det startade med en resa och avslutades med en resa. Någonstans i mitten var jag hemma, hemma i Stockholm. För att färdas i förenta staterna till att finna kärleken i mitt älskade Stockholm och sedan splittras med mig själv och all min glädje i oljans Mekka. Så efter detta år vill jag nog sammanfatta de som jätte bra och jätte dåligt. För ja jag har hittat mitt livskärlek, rest på äventyr, följt mina drömmar och haft det ohyggligt roligt. Men det fanns en baksida, tappa sig själv och allt vad jag trott på, saknad, året har präglats av saknad. Det är väll egentligen mitt eget fel att Oslo inte blev som min fantasi förutspott men nu skall jag lämna de precis som 2012 bakom mig. Det blir skönt. För tar man bort Oslo ur de, hittar man ett toppen år med stora bokstäver. För sjuhelvete vilket år. Haha! Att surfa i solnedgången med sköldpaddor på Hawaii. Att åka pudder tills benen skriker ifrån, att skratta sig lycklig med sin bästa vän, att ligga brevid sin älskade i Stockholms skärgård på en brygga med solen i ansiktet och vattnet glittrandes. Att spela beerpong the all american way, att göra sin egen bar, att få cykla längs med havet på Gotland.
Att få spendera sinnesjukt mycket tid med sin bästa vän och sin älskade. Att få älska och bli älskad. Att skratta tills tårar kommer eller bara ligga på stranden o titta på stjärnorna.
Ja, det har varit ett fantastiskt år, bortsett från större delen av Oslo. Haha, det var inte min stad. Men det gör inget nu när det är över... Och för tvåtusentretton har jag stora planer.
Så tack tvåtusentolv för din tid, it's been a ride.