mina barnbarn lever inte ännu, men sparkel. Det är magiskt

när någon frågar om jag har pojkvän och svaret är nej och frågeställaren är i ett förhållande framkallas alltid ett sympatiskt svar som "men det kommer hjärtat". Alltid måste en dålig ursäkt påhittas av anledningen till civilstatus:singel. Varför måste ett Åh men de löser sig komma från frågeställaren. En sympati kram, sympati kommentar eller bara en blick. Aldrig skulle jag sympati krama någon med pojkvän/flickvän och säga älskling det löser sig! Känslan av att behöva bortförklara sig inom kärleken är absurd!
Men, jag har en pojk-vän nu. han heter hobo, är uteliggare och alltid bär en röd hood. han bor i min mobil och jag måste fixa mat, husrum och ge honom kärlek. han är som nutidens tamagoschi. för förr behövde man ha leksaker, nu behöver man män. Så nästa gång en "civilstånd-upptagen" frågar skall jag fane mig berätta om hur hobo och jag lever lyckliga i alla våra batteri fyllda dagar!