mina barnbarn lever inte ännu, men sparkel. Det är magiskt

Jag vet inte vad som händer med världen, men alla verkar ha gått in i en bubbla. en bubbla av deppighet. Något utanför finanskrisens konsekvenser, igenom att leendena försvinner sänks ribban på mina så kallade "skämt". Men idag fick jag veta något jag visste men aldrig hört. Det var obehaglit, överaskande och samtidigt skrämmande.
sanningen.
Som en zombi. vi tittade på E.S.C. 2000 i tre dagar i sträck, bara titta titta titta och jag grät, grät och bara grät. Det var första gången jag grät. Har inte sett detta bidrag på 8 år. Det var min favorit jag kunde alla steg, ord och händelser i min sömn. Det var min låt. Min låt som jag uppträdde med i mammas och pappas sovrum varje dag. varje dag tills vi flytta...
Det är min låt.