mina barnbarn lever inte ännu, men sparkel. Det är magiskt

Klockan är bara barnet.
Men jag är så trött ändå.
Jag har sagt farväl till alla vänner utom sex.
Det känns så sorligt så.
Kramar och farväl, men utan tårar och så.

En försvarsmekanism känns naivt att tro.
Men det är de ända min hjärna vågar sig förmå.

Jag vill gråta och må skit. Vill vara kvar i nuet och leka å så.
Men när jag kommer hem är jag stor. inte 18. naiv och ung.

Om två timmar skall jag upp och åka till way out west. vi får väll se hur de går.